Buss- och hissdiss.

Idag när jag kom hem från skolan så stod jag som vanligt och väntade på hissen. Den kom, plingade högt och släppte in mig. I fjärran på väg från tvättstugan såg jag en kille komma gående och jag tänkte vara snäll och låta honom åka med mig, eftersom hissen ändå var på plats. Jag tryckte därför på dörrknappen när dörrarna verkade vilja stänga sig och killen var rätt så nära. Men vad gör människan? Han går till hissen mitt emot och ställer sig där och väntar. Där stod jag i hissen med dörrarna öppna onödigt länge och kände mig dissad. Jag hade ju försökt vara lite extra snäll när han kom med grejer från tvättstugan och allt. Men nej. Han vill inte åka med mig. 

Liknande förnärmade känslor kan jag få när jag åker buss. När man sätter sig på bussen och det finns helt lediga platser så förstår jag helt och fullt att man sätter sig på sin egna plats, det är helt i sin ordning. Något jag dock tycker är oartigt (av någon konstig anledning) är när någon har satt sig bredvid en för det har varit fullt överallt och sedan när det blir en tvåa ledig i närheten snabbt som ögat flyttar dit. Jag kan inte annat än undra om det nu var så farligt att sitta bredvid mig så att det skulle motivera denna snabba flykt. Ser jag läskig ut? Luktar jag illa? 

Om någon har sin kompis på en annan plats och de flyttar när det blir ledigt där, det är i sin ordning. Att folk hellre sitter bredvid sin kompis än bredvid mig, det respekterar jag helt och fullt. Men att de flyttar bara för att slippa sitta bredvid mig (vilket är min syn på det hela) det tycker jag är oartigt, och då spelar det ingen roll att även jag tycker att det är skönt med lite space runt omkring mig. Ju fortare de flyttar desto mer förnärmad blir jag. 
Av dessa anledningar flyttar jag mig aldrig under buss- eller tunnelbanefärder, såvida jag inte har någon kompis på en annan plats i fordonet eller att sitsgrannen rent ut sagt trakasserar mig. Jag vill ju inte vara oartig eller förolämpa någon. 
Det var ett litet smakprov på hur min hjärna fungerar. 

Jag ♥ Jane Austen.

Jag är en riktig romantiker. Även om denna sida av mig fått sina törnar genom åren så är den ändå helt totalt outrotningsbar.
I våras hittade en fin Pride and Prejudice i en bokhandel och beslutade mig för att köpa den. Någon gång i min ungdom har jag tidigare läst boken och jag hade för mig att jag hyste positiva känslor inför den. Boken inhandlades och lästes sedan vid varje fri minut. Mitt hjärta värkte, jag kunde nästan ana tårar i ögonvrårna och ett evigt dumflin satt på mina läppar under tiden jag läste boken. Bara nu när jag tänker på det hamnar mitt ansikte i samma position. 

Efter Pride and Prejudice så har jag under följande månader läst alla Jane Austens böcker, utom en (Northanger Abbey finns fortfarande kvar som en liten sparad karamell), och jag älskar dem. Oj, som jag älskar dem! De är fulla av humor, kärlek, bitska damer, ädla herrar, socitetsdramaqueens och det bästa av allt, det man alltid kan lita på när det kommer till Jane Austen, lyckliga slut. Jag är så svag för lyckliga slut. Jag vill egentligen inte vara det, för är det inte lite häftigare att tycka om de där svåra, mörka osockrade böckerna? Det må så vara, jag är nog inte så speciellt häftig. Fram med sockret bara, det svåra mörkret kan jag ta på Nyheterna!

Dessa två senaste kvällarna har jag suttit klistrad framför TVn och tittat på Lost in Austen och "Hej dumflin och hjärtevärk!" säger jag. Det är nog dags för mig att läsa den där sista boken snart, och på tal om dags så är nog baske mig hög tid att jag inhandlade Jane Austens samlade verk! Kan man överdosera romantisk dimma..?

Mitt sagoblod.

Under mellandagarna har jag och min pojkvän plöjt oss igenom alla Sagan om Ringen-filmerna (eller Härskarringen om ni föredrar detta mer "rätta" namn). De långa varianterna. Det blir en massa timmar Sagan om Ringen ska ni veta! Detta har gjort att jag drömt om diverse grandiosa slag till häst om nätterna och att jag börjat fundera över vad jag skulle kunna tänkas vara för varelse om jag bott i Midgård. Och om man ser Midgård som något som funnits låååååångt tillbaka i historien fast i denna världen, vad skulle jag då ha för arv i mig från dessa varelser. Jag har funderat mycket över detta (när jag borde tänkt på andra saker) och kommit fram till att den lilla del av mitt blod som besitter detta potentiella sagoarv ser ut något såhär:

Och här kommer ett cirkeldiagram för att ytterligare förtydliga det hela:

Man kan enkelt konstatera att jag har mest hobbit i mig. Sedan finns det lite människa i mig, ännu lite mindre alv och sist och minst en uns dvärg.

Jag tänkte här komma med en förklaring till allt detta. Vad detta historiska (Vem vet?) arv lämnat för egenheter hos mig. Men denna förklaring lät så galet egocentrerad så jag blev helt generad och jag tog bort den. Jag lämnar därför total tolkningsfrihet till er!

Till sist tänkte jag nämna varför orcherna inte fick vara med i beräkningen. 

Det är helt enkelt för att jag känner mig helt övertygad om att jag är helt orchfri!

Räven.

I morgon och på söndag kommer jag att jobba mina sista dagar på mitt jobb. Sedan är det slut. Då blir det ut med det gamla och in med det nya. Jag tar faktiskt examen i januari (om allt går som jag vill) och känner att det är dags för något nytt.
Nu skulle jag kunna bli vad som helst! Gud så spännande. Jag skulle kunna bli en RÄV!

Tjoho! Jag är en räv i skogen. Och jag är så glad! Tralalalaaaa.

Nej, okej. Jag kanske inte kan bli en räv. Jag tog mest upp det för att få en ursäkt att använda mig av min räv-bild som jag ritade för någon dag sedan. Men nu när jag tänker på det så vore det ju faktiskt rent sagolikt fantastiskt att bli en räv! Springa runt i skogen och se mysig ut, det vore sannerligen något! Nu kan jag inte sluta tänka på det. Jag vill verkligen bli en räv. Jag undrar hur jag ska gå till väga...

Jag, om jag skulle lyckas bli en räv.

Dagistrauma.

Jag vet inte hur det är på dagis idag, men när jag var liten använde sig dagisfröknarna flitigt av ”du måste smaka i alla fall”-devisen och allt vad detta innebar. Detta har gett mig ett litet trauma gällande grahamsgröt. När jag var liten tyckte jag i allmänhet inte om gröt, och i synnerhet inte grahamsgröt.

Jag vet inte hur ofta vi fick grahamsgröt på dagis men för mig kändes det som minst en gång i veckan och varje gång blev det samma diskussion.

Jag: -Jag vill inte ha grahamsgröt, jag tycker inte om det!

Fröken: -Du måste smaka i alla fall, man kan ändra sig.

Jag: -Jag smakade ju förra gången. Jag tycker inte om grahamsgröt!

Fröken: -Du måste smaka i alla fall.

Och så fick jag en tallrik gröt ställd framför mig. Och det visade sig att jag inte tyckte om gröten den veckan heller.

Hatet mot grahamsgröten och det konstanta framtvingade smakandet gjorde att grötens hemskheter växte i huvudet på mig. Alla som gjort grahamsgröt vet hur den ser ut, den är lite beigeaktig och ser allmänt harmlöst grötaktig ut. Men i mitt huvud var den geggig, mörkgrå och hade röda saker i sig som såg ut som små, små kvistar. Jag kan nu i efterhand förstå varför mina föräldrar såg så undrande ut när jag beskrev grahamsgröten för dem. Min bild av hur äcklig grahamsgröten var och såg ut satt kvar långt efter dagis. Det var i gymnasiet när jag hade sommarjobb på kommunens storkök för ålderdomshemmet som jag tillslut fick se grahamsgröten för vad den verkligen var. Jag blev lite förvånad när jag såg att den inte var läskigt mörkgrå och jag sökte förgäves efter de röda kvistaktiga sakerna. Jag vågade till slut till och med prova den en gång och tyckte att den var helt okej. Dock kändes det fortfarande lite obehagligt och jag lät fortsättningsvis grahamsgröten vara när vi lagade den.

Idag köpte jag grahamsgryn på affären (jag hade tänkt köpa mannagryn men det var slut och jag hade hört rykten om att grahamsgröten faktiskt liknade mannagrynsgröten men var lite nyttigare, så jag beslöt mig för att prova) och sedan åt jag grahamsgröt till lunch. Det var faktiskt riktigt gott och jag kan ärligt säga att jag nu, som tjugofemåring, har kommit över mitt grahamsgrötstrauma.

Så jag antar att jag nu kan ge dagisfröknarna rätt. Man kan ändra sig. Men det är troligare att det sker tjugo år senare än tjugo dagar.  

Hjärtat.

På lördag kommer min pojkvän hem från England. Han pluggar där. Varför han tycker att det känns som en bra idé kan man ju fråga sig. Men som den goda flickvän som jag är så låter jag honom hållas. 

Eftersom jag inte har sett honom på sex veckor så är jag såklart väldigt glad att han kommer hem nu för jul och nyår. Jag känner mig som en exalterad 5-åring dagen före julafton. Jag funderar lite på att kidnappa honom när han kommer hem och binda fast honom i sängen så jag inte behöver dela honom med massa andra som inte sett honom på ännu längre tid. 

Men så kan jag ju inte göra. Jag är ju en god flickvän. Och titta så ledsen han skulle bli. 

Strejk!

Efter att ha utsatts för kyliga temperaturer, en jobbväska fylld med en dator och böcker och ständiga axelväskor med tunga skolprylar som snedbelastar så har mina nackmuskler gått ut i strejk. Nackspärr har de valt som protest. Mina kära nackmuskler, jag ber er, jag lovar att försöka bättra mig!  Snart är det jul och då ska ni få vila och återhämta er. Låtom oss mötas vid förhandlingsbordet i all fall.