Jag anar ugglor i mossen.

Jag tycker om ugglor. De har en fantastiskt skön atmosfär om sig och ett underbart uttryck. Allt som har ögon har en själ i min värld och kanske är det just ugglornas stora ögon som jag gillar, de måste ju ha en otroligt stor själ för att matcha dessa ögon.
Jag har haft varma känslor för ugglor mycket, mycket länge.

Vid någon "lär känna varandra grupp-aktivitet" vid en kursstart gjordes ett litet personlighetstest. 'Vem är du i gruppen?' Man kunde bli olika fåglar beroende på personlighetstyp. Typisk gruppdynamikövning. Jag blev Ugglan. Det kändes fint.

Självklart finns det ugglor i mitt hem. Men kanske inte så många som man skulle kunna tro. Jag vill inte löpa risken att bli "the crazy owl lady" så jag försöker hålla mig på mattan. Låt mig i alla fall presentera mina kära vänner.

Först har vi Ture Björk som sitter i en björkskog i mitt vardagsrum och stirrar på sin älskade Hedvig dag ut och dag in. 

Och här har vi då Hedvig. Hon sitter i sin tall bland stjärnorna och stirrar (kärleksfullt?) tillbaka.

I mitt badrum bor den här lilla rosa-röda pärlugglan och håller koll på saker och ting. 

Och sist, och faktiskt allra minst, har vi Ipren-Ugglan på mitt nattduksbord. Hon är en fin liten pillerburk. I Ipren-ugglan brukar jag, som namnet antyder, ha värktabletter. Hon sköter sitt jobb som pillerbärare exemplariskt.

Det finns mer ugglor i mitt hem. Några bor i mitt smyckeskrin, några i min garderob och några i min skolväska. Men de kan jag presentera någon annan dag. Var sak har sin tid.