Buss- och hissdiss.

Idag när jag kom hem från skolan så stod jag som vanligt och väntade på hissen. Den kom, plingade högt och släppte in mig. I fjärran på väg från tvättstugan såg jag en kille komma gående och jag tänkte vara snäll och låta honom åka med mig, eftersom hissen ändå var på plats. Jag tryckte därför på dörrknappen när dörrarna verkade vilja stänga sig och killen var rätt så nära. Men vad gör människan? Han går till hissen mitt emot och ställer sig där och väntar. Där stod jag i hissen med dörrarna öppna onödigt länge och kände mig dissad. Jag hade ju försökt vara lite extra snäll när han kom med grejer från tvättstugan och allt. Men nej. Han vill inte åka med mig. 

Liknande förnärmade känslor kan jag få när jag åker buss. När man sätter sig på bussen och det finns helt lediga platser så förstår jag helt och fullt att man sätter sig på sin egna plats, det är helt i sin ordning. Något jag dock tycker är oartigt (av någon konstig anledning) är när någon har satt sig bredvid en för det har varit fullt överallt och sedan när det blir en tvåa ledig i närheten snabbt som ögat flyttar dit. Jag kan inte annat än undra om det nu var så farligt att sitta bredvid mig så att det skulle motivera denna snabba flykt. Ser jag läskig ut? Luktar jag illa? 

Om någon har sin kompis på en annan plats och de flyttar när det blir ledigt där, det är i sin ordning. Att folk hellre sitter bredvid sin kompis än bredvid mig, det respekterar jag helt och fullt. Men att de flyttar bara för att slippa sitta bredvid mig (vilket är min syn på det hela) det tycker jag är oartigt, och då spelar det ingen roll att även jag tycker att det är skönt med lite space runt omkring mig. Ju fortare de flyttar desto mer förnärmad blir jag. 
Av dessa anledningar flyttar jag mig aldrig under buss- eller tunnelbanefärder, såvida jag inte har någon kompis på en annan plats i fordonet eller att sitsgrannen rent ut sagt trakasserar mig. Jag vill ju inte vara oartig eller förolämpa någon. 
Det var ett litet smakprov på hur min hjärna fungerar. 

Jag ♥ Jane Austen.

Jag är en riktig romantiker. Även om denna sida av mig fått sina törnar genom åren så är den ändå helt totalt outrotningsbar.
I våras hittade en fin Pride and Prejudice i en bokhandel och beslutade mig för att köpa den. Någon gång i min ungdom har jag tidigare läst boken och jag hade för mig att jag hyste positiva känslor inför den. Boken inhandlades och lästes sedan vid varje fri minut. Mitt hjärta värkte, jag kunde nästan ana tårar i ögonvrårna och ett evigt dumflin satt på mina läppar under tiden jag läste boken. Bara nu när jag tänker på det hamnar mitt ansikte i samma position. 

Efter Pride and Prejudice så har jag under följande månader läst alla Jane Austens böcker, utom en (Northanger Abbey finns fortfarande kvar som en liten sparad karamell), och jag älskar dem. Oj, som jag älskar dem! De är fulla av humor, kärlek, bitska damer, ädla herrar, socitetsdramaqueens och det bästa av allt, det man alltid kan lita på när det kommer till Jane Austen, lyckliga slut. Jag är så svag för lyckliga slut. Jag vill egentligen inte vara det, för är det inte lite häftigare att tycka om de där svåra, mörka osockrade böckerna? Det må så vara, jag är nog inte så speciellt häftig. Fram med sockret bara, det svåra mörkret kan jag ta på Nyheterna!

Dessa två senaste kvällarna har jag suttit klistrad framför TVn och tittat på Lost in Austen och "Hej dumflin och hjärtevärk!" säger jag. Det är nog dags för mig att läsa den där sista boken snart, och på tal om dags så är nog baske mig hög tid att jag inhandlade Jane Austens samlade verk! Kan man överdosera romantisk dimma..?

Mitt sagoblod.

Under mellandagarna har jag och min pojkvän plöjt oss igenom alla Sagan om Ringen-filmerna (eller Härskarringen om ni föredrar detta mer "rätta" namn). De långa varianterna. Det blir en massa timmar Sagan om Ringen ska ni veta! Detta har gjort att jag drömt om diverse grandiosa slag till häst om nätterna och att jag börjat fundera över vad jag skulle kunna tänkas vara för varelse om jag bott i Midgård. Och om man ser Midgård som något som funnits låååååångt tillbaka i historien fast i denna världen, vad skulle jag då ha för arv i mig från dessa varelser. Jag har funderat mycket över detta (när jag borde tänkt på andra saker) och kommit fram till att den lilla del av mitt blod som besitter detta potentiella sagoarv ser ut något såhär:

Och här kommer ett cirkeldiagram för att ytterligare förtydliga det hela:

Man kan enkelt konstatera att jag har mest hobbit i mig. Sedan finns det lite människa i mig, ännu lite mindre alv och sist och minst en uns dvärg.

Jag tänkte här komma med en förklaring till allt detta. Vad detta historiska (Vem vet?) arv lämnat för egenheter hos mig. Men denna förklaring lät så galet egocentrerad så jag blev helt generad och jag tog bort den. Jag lämnar därför total tolkningsfrihet till er!

Till sist tänkte jag nämna varför orcherna inte fick vara med i beräkningen. 

Det är helt enkelt för att jag känner mig helt övertygad om att jag är helt orchfri!