I våras hittade en fin Pride and Prejudice i en bokhandel och beslutade mig för att köpa den. Någon gång i min ungdom har jag tidigare läst boken och jag hade för mig att jag hyste positiva känslor inför den. Boken inhandlades och lästes sedan vid varje fri minut. Mitt hjärta värkte, jag kunde nästan ana tårar i ögonvrårna och ett evigt dumflin satt på mina läppar under tiden jag läste boken. Bara nu när jag tänker på det hamnar mitt ansikte i samma position.
Efter Pride and Prejudice så har jag under följande månader läst alla Jane Austens böcker, utom en (Northanger Abbey finns fortfarande kvar som en liten sparad karamell), och jag älskar dem. Oj, som jag älskar dem! De är fulla av humor, kärlek, bitska damer, ädla herrar, socitetsdramaqueens och det bästa av allt, det man alltid kan lita på när det kommer till Jane Austen, lyckliga slut. Jag är så svag för lyckliga slut. Jag vill egentligen inte vara det, för är det inte lite häftigare att tycka om de där svåra, mörka osockrade böckerna? Det må så vara, jag är nog inte så speciellt häftig. Fram med sockret bara, det svåra mörkret kan jag ta på Nyheterna!
Dessa två senaste kvällarna har jag suttit klistrad framför TVn och tittat på Lost in Austen och "Hej dumflin och hjärtevärk!" säger jag. Det är nog dags för mig att läsa den där sista boken snart, och på tal om dags så är nog baske mig hög tid att jag inhandlade Jane Austens samlade verk! Kan man överdosera romantisk dimma..?
Nej, man kan inte överdosera Austen. Det är helt riskfritt, men stor konsumtion kan leda till vissa biverkningar såsom ett huvud ständigt placerat i det blå.
SvaraRaderaJag är också en happy-ending-holic. Böcker måste inte vara djupa, tragiska och mörka för att vara bra. Ett bra och lyckligt slut är lika bra det. Håller helt med dig!