Dagistrauma.

Jag vet inte hur det är på dagis idag, men när jag var liten använde sig dagisfröknarna flitigt av ”du måste smaka i alla fall”-devisen och allt vad detta innebar. Detta har gett mig ett litet trauma gällande grahamsgröt. När jag var liten tyckte jag i allmänhet inte om gröt, och i synnerhet inte grahamsgröt.

Jag vet inte hur ofta vi fick grahamsgröt på dagis men för mig kändes det som minst en gång i veckan och varje gång blev det samma diskussion.

Jag: -Jag vill inte ha grahamsgröt, jag tycker inte om det!

Fröken: -Du måste smaka i alla fall, man kan ändra sig.

Jag: -Jag smakade ju förra gången. Jag tycker inte om grahamsgröt!

Fröken: -Du måste smaka i alla fall.

Och så fick jag en tallrik gröt ställd framför mig. Och det visade sig att jag inte tyckte om gröten den veckan heller.

Hatet mot grahamsgröten och det konstanta framtvingade smakandet gjorde att grötens hemskheter växte i huvudet på mig. Alla som gjort grahamsgröt vet hur den ser ut, den är lite beigeaktig och ser allmänt harmlöst grötaktig ut. Men i mitt huvud var den geggig, mörkgrå och hade röda saker i sig som såg ut som små, små kvistar. Jag kan nu i efterhand förstå varför mina föräldrar såg så undrande ut när jag beskrev grahamsgröten för dem. Min bild av hur äcklig grahamsgröten var och såg ut satt kvar långt efter dagis. Det var i gymnasiet när jag hade sommarjobb på kommunens storkök för ålderdomshemmet som jag tillslut fick se grahamsgröten för vad den verkligen var. Jag blev lite förvånad när jag såg att den inte var läskigt mörkgrå och jag sökte förgäves efter de röda kvistaktiga sakerna. Jag vågade till slut till och med prova den en gång och tyckte att den var helt okej. Dock kändes det fortfarande lite obehagligt och jag lät fortsättningsvis grahamsgröten vara när vi lagade den.

Idag köpte jag grahamsgryn på affären (jag hade tänkt köpa mannagryn men det var slut och jag hade hört rykten om att grahamsgröten faktiskt liknade mannagrynsgröten men var lite nyttigare, så jag beslöt mig för att prova) och sedan åt jag grahamsgröt till lunch. Det var faktiskt riktigt gott och jag kan ärligt säga att jag nu, som tjugofemåring, har kommit över mitt grahamsgrötstrauma.

Så jag antar att jag nu kan ge dagisfröknarna rätt. Man kan ändra sig. Men det är troligare att det sker tjugo år senare än tjugo dagar.