Räven.

I morgon och på söndag kommer jag att jobba mina sista dagar på mitt jobb. Sedan är det slut. Då blir det ut med det gamla och in med det nya. Jag tar faktiskt examen i januari (om allt går som jag vill) och känner att det är dags för något nytt.
Nu skulle jag kunna bli vad som helst! Gud så spännande. Jag skulle kunna bli en RÄV!

Tjoho! Jag är en räv i skogen. Och jag är så glad! Tralalalaaaa.

Nej, okej. Jag kanske inte kan bli en räv. Jag tog mest upp det för att få en ursäkt att använda mig av min räv-bild som jag ritade för någon dag sedan. Men nu när jag tänker på det så vore det ju faktiskt rent sagolikt fantastiskt att bli en räv! Springa runt i skogen och se mysig ut, det vore sannerligen något! Nu kan jag inte sluta tänka på det. Jag vill verkligen bli en räv. Jag undrar hur jag ska gå till väga...

Jag, om jag skulle lyckas bli en räv.

Dagistrauma.

Jag vet inte hur det är på dagis idag, men när jag var liten använde sig dagisfröknarna flitigt av ”du måste smaka i alla fall”-devisen och allt vad detta innebar. Detta har gett mig ett litet trauma gällande grahamsgröt. När jag var liten tyckte jag i allmänhet inte om gröt, och i synnerhet inte grahamsgröt.

Jag vet inte hur ofta vi fick grahamsgröt på dagis men för mig kändes det som minst en gång i veckan och varje gång blev det samma diskussion.

Jag: -Jag vill inte ha grahamsgröt, jag tycker inte om det!

Fröken: -Du måste smaka i alla fall, man kan ändra sig.

Jag: -Jag smakade ju förra gången. Jag tycker inte om grahamsgröt!

Fröken: -Du måste smaka i alla fall.

Och så fick jag en tallrik gröt ställd framför mig. Och det visade sig att jag inte tyckte om gröten den veckan heller.

Hatet mot grahamsgröten och det konstanta framtvingade smakandet gjorde att grötens hemskheter växte i huvudet på mig. Alla som gjort grahamsgröt vet hur den ser ut, den är lite beigeaktig och ser allmänt harmlöst grötaktig ut. Men i mitt huvud var den geggig, mörkgrå och hade röda saker i sig som såg ut som små, små kvistar. Jag kan nu i efterhand förstå varför mina föräldrar såg så undrande ut när jag beskrev grahamsgröten för dem. Min bild av hur äcklig grahamsgröten var och såg ut satt kvar långt efter dagis. Det var i gymnasiet när jag hade sommarjobb på kommunens storkök för ålderdomshemmet som jag tillslut fick se grahamsgröten för vad den verkligen var. Jag blev lite förvånad när jag såg att den inte var läskigt mörkgrå och jag sökte förgäves efter de röda kvistaktiga sakerna. Jag vågade till slut till och med prova den en gång och tyckte att den var helt okej. Dock kändes det fortfarande lite obehagligt och jag lät fortsättningsvis grahamsgröten vara när vi lagade den.

Idag köpte jag grahamsgryn på affären (jag hade tänkt köpa mannagryn men det var slut och jag hade hört rykten om att grahamsgröten faktiskt liknade mannagrynsgröten men var lite nyttigare, så jag beslöt mig för att prova) och sedan åt jag grahamsgröt till lunch. Det var faktiskt riktigt gott och jag kan ärligt säga att jag nu, som tjugofemåring, har kommit över mitt grahamsgrötstrauma.

Så jag antar att jag nu kan ge dagisfröknarna rätt. Man kan ändra sig. Men det är troligare att det sker tjugo år senare än tjugo dagar.  

Hjärtat.

På lördag kommer min pojkvän hem från England. Han pluggar där. Varför han tycker att det känns som en bra idé kan man ju fråga sig. Men som den goda flickvän som jag är så låter jag honom hållas. 

Eftersom jag inte har sett honom på sex veckor så är jag såklart väldigt glad att han kommer hem nu för jul och nyår. Jag känner mig som en exalterad 5-åring dagen före julafton. Jag funderar lite på att kidnappa honom när han kommer hem och binda fast honom i sängen så jag inte behöver dela honom med massa andra som inte sett honom på ännu längre tid. 

Men så kan jag ju inte göra. Jag är ju en god flickvän. Och titta så ledsen han skulle bli. 

Strejk!

Efter att ha utsatts för kyliga temperaturer, en jobbväska fylld med en dator och böcker och ständiga axelväskor med tunga skolprylar som snedbelastar så har mina nackmuskler gått ut i strejk. Nackspärr har de valt som protest. Mina kära nackmuskler, jag ber er, jag lovar att försöka bättra mig!  Snart är det jul och då ska ni få vila och återhämta er. Låtom oss mötas vid förhandlingsbordet i all fall. 

Tant Beige, tant Röd och tant Gredelin.

Har ni någonsin stött på dessa damer ute på stan? Det har jag. Beige, röd och lila verkar vara färger som vissa tanter helt enkelt får pippi på. Det är samma färg från topp till tå. Enligt min erfarenhet brukar de se ut såhär:

Tant Beige har foträta skor beige-gråa skor, vanligen av märken som Ecco eller Sköna Marie. Till det bär hon ett par beiga byxor med pressveck. Tröja är svårt att svara på då man sällan ser tant Beige utan sin trenchcoat-aktiga beiga kappa. Vid kyligt väder tillkommer en basker som är beige eller har någon annan liknande ljus och neutral färg, som exempelvis vit eller ljusgrå. Håret är självklart permanentat. 

Tant Röd är vanligtvis lite yngre än tant Beige och har oftast en poppigare stil (poppigare som min mor skulle använda ordet. Icke att förväxla med musikstilen.). Tant Röd kan i princip ses med vilka kläder som helst bara de är röda, men de har oftast en lite ungdomligare touch. Håret är gärna kort och spretigt och ett par röda glasögon fulländar looken. 

Tant Gredelin har en mer bohemisk stil. Det är Gudrun Sjödén för hela slanten! Randigt, lager på lager, linne och olika nyanser av lila är tant Gredelins melodi. Till det en "kulturtants"-page. 

Förutom att tant Beige kan vara just lite väl beige så tycker jag om dessa damer. De har sin favoritfärg och så går de all-in. Det är hedervärt! Dock frågar jag mig varför just beige, röd och lila. Var är alla tant Grön? och tant Blå? tant Gul? 

På jobbet.

På mitt jobb finns en massa utrymme att göra andra saker än just att jobba. Man skulle kunna säga att även dessa saker är att jobba på mitt jobb. Jag är kvinna och kan således både hålla koll på saker och ting och roa mig själv, samtidigt. 

Idag har jag roat mig med att rita. Det är något av en favoritsysselsättning då avbrotten med faktiskt arbete inte stör denna lilla hobby. Här är några av förmiddagens skapelser. Jag känner att alla dessa tre får det att värka lite i hjärteroten. Jag vill ta hand om dem och krama om dem riktigt, riktigt hårt. 

En liten filur.

En extremt nördig uggla.

Ett lyckligt lejon. 

Statsvetenskap för barn. (1)

Idag när jag var på föreläsning så började jag som vanligt klottra en massa på mina anteckningar, och jag försökte illustrera det som vi talade om. Jag fick den fina idén att jag skulle ta och göra en statsvetenskaplig pekbok för barn. Jag blev mycket pepp och hann knappt hem innan jag hade börjat måla. Här kommer några smakprov.

Det kommer fler i framtiden. Lita på det!